Projekt Reko

Click here to edit subtitle

Blogg

view:  full / summary

Felix Liv

Posted by Reko on October 7, 2015 at 8:20 AM Comments comments (0)

Jaha, så var det avklarat. Premiären på min första pjäs ” Komedin om Felix Liv- och alltings förgänglighet ” på Nicken-scenen på Svenska Teatern. Jag regissera, skrev, delvis producera och var chef på en för den fria teatern Teater Mestolas mått sett rekord stor arbetsgrupp på 14 personer. Det är först nu en vecka efteråt som jag har fått bladet ur tungan, eller lösgjort knuten i mitt huvud och kan i lugn och ro ta tag i denna blogg text som legat bland filerna på datorn redan en längre tid och ätit av datorns minne.

 

Jag skall försöka att koncentrera mig på skrivandet, och inte den scenkonstnärliga processen eller förverkligandet av pjäsen, trots att det givetvis är och stundvis var, svårt att skilja dem åt.

 

Många har frågat mig och tyckt att det var modigt av mig att ta sig an en såpas stor utmaning som att skriva en helaftons pjäs utan erfarenhet eller skolning och dessutom regissera den, på dessutom relativt kort tid och med ett rejält budgetunderskott inledningvis.

Kanske var det så, tur då att jag inte förstod det före eller har förstått det än.

 

För mig består en lyckad teaterföreställning av fem element, alla lika viktiga. Regi, skådespelarprestationer, texten, den scenkonstnärliga helhetsvisionen

( Ljus, Ljud, Form etc ), vilja. Det sista kanske överraskar en del och behöver troligtvis ett förtydligandet.

 

Med vilja menar jag glädjen, ärlighet och mod att stå på en scen som skådespelare och våga misslyckas, våga vara liten, visa sina brister bara så kan hon gnistra och frigöra den utstrålning som vi alla är födda med och som vi bär på som barn men småningom eventuellt förlorar då vi tar steget in i vuxenvärlden. Som Regissör anser jag att förutom att jag måste veta varför och vad jag berättar, bör jag ta ansvaret för att vara den som ledsagar skådespelaren till denna känsla av lekfullhet och frihet att stå på scen. Missförstå mig inte jag pratar inte om ” ett känslotillstånd ” något förknippat med shamanism eller amatörism. Utan bara att proffesionella skådespelare vågar vara den de är, just då, i den stunden, som mänskor inte robotar. Det har också mycket med brytandet av den ” fjärdeväggen ” och göra, för skall skådespelaren våga stå och titta åskådarna direkt i ögonen behöver hon klä av sig det filter eller den skyddsmask, bröstpansar vi alla bär på i det vardagliga livet för att skydda oss från baktal, besvikelser, känsloutbrott etc.

 

Om jag kräver detta av skådespelarna måste jag givetvis som Regissör och Författare även kräva detta av mig själv och måhända ännu lite till. Åtminstone insåg jag det vara nödvändigt i detta projekt och tog det som ett av mina rättesnören. Troligtvis var detta en insikt som berodde på att pjäsen var rätt så personlig och baserade sig på min egen uppväxt.

 

Beslutet att skriva om eller utgå ifrån mig själv tog jag efter att min första idé att skriva en pjäs baserat på intervjuer med ensamma äldre boende gick i sank.

Men en helt spontan idé va det givetvis inte. Jag har haft ett tiotal scener i skrivbordslådan ända sedan jag utexaminerades från Teaterhögskolan Våren 2004. Jag är dock själv trött på teater som berättas i dokumentär - Jag form och ville därför skapa en fiktiv värld, som sedan på något sätt speglade den subjektiva uppfattning om verkligheten som jag ändå skrev om. Den universala individualismen som jag kallar denna värld som jag försökt skapa har förhoppningsvis inget med navelskåderi och göra, utan med personlig ärlighet.

 

Som författare noterade jag tidigt att temat generationsklyftor fascinerade mig mycket, och jag läste en hel del biografier om Berlinmurens sönderfall och vänster vågen på 70-talet etc. Men det som kanske på papper verkade bra var inte alltid faktum på scengolvet. Kanske är det en av de största överraskningarna som processen gett mig att det skrivna ordet och det fysiska ordet ( dvs allting i teatern måste ha en riktning en strävan, riktas mot någon eller något ) stundvis är märkbart olika till sin betydelse och kvalité. Då föreställningen började anta sin form insåg jag ganska snabbt att jag bara kan lita på min intuition för sånt som på papperet verkade bra, fungerade nödvändigtvis inte alls på scen och vice versa.

 

Överhuvudtaget tycker jag att intuitionen är ett av de viktigaste verktygen inom en skapelseprocessen. Gäller det sedan Musik, Måleri, Skrivandet, Teater, Film…

 

Men tilliten till den är det knepiga. Vid tre tillfällen har jag varit ute i blåsväder och som tur då drabbats av en blixt från ovan eller sedan helt enkelt uppmuntran av kollegor och nära och kära. Det första tillfället var då jag kört fast med gestaltningen av min huvudkaraktär Felix Liv. På grund av tidtabeller och annat kom skådespelaren som skulle spela honom senare med i arbetsprocessen och då jag ville inspireras av honom och till en viss grad skriva rollen till honom, visste jag inte på grund av ålderskillnad etc hur jag skulle tackla karaktärens båge och övergående strävan i pjäsen. Då hjälpte mig uppmuntran av bl.a Monika Fagerholm så poängterade vikten av att bara låta inspirationsfloden strömma fritt och Marina Meinander som efterlyste ordning och reda och att detta uppnås bara genom att skriva ett utförligt scensynopsis. Detta synopsis hjälpte sedan att etablera huvudkaraktären Felix Liv och hans förhållningssätt till hela berättelsen.

 

Vid första läsningen av pjäsens femte ( eller var det sjätte ) version vred sig skådespelarna av skratt, problemet vara bara att sid-antalet var ca. dubbelt för många och ordningen på scenerna var i vissa fall ytterst ologiska. Den fiktiva ramberättelsen var i vissa fall ytlig och levde inte upp till kvalitén i resten av materialet. Som tur begrep jag då att nuet också måste speglas i denna pjäs, så alla fallgropar eller frågetecken som texten och processen bjöd på beslöt jag att anamma istället för att försöka sopa under mattan. Detta kom att bli en av de konstnärliga kvalitéerna i hela uppsättningen. Krävde jag total ärlighet att författaren Fabian Silén var jag givetvis också tvungen att göra det av Regissören Fabian Silén.

 

Många har också frågat mig om det inte var svårt att regissera sin egen pjäs. Denna dualism detta innebär hur handskas man med den. Lätt.

Var i stunden, våga tappa greppet om rodret emellanåt och var mycket ödmjuk till skapelseprocessen och lyhörd till skådespelarnas insats och tolkning av materialet. Är jag ärlig var denna två rollers position något av det lättaste. Troligtvis också för att jag till utbildning är skådespelare och scenkonstnär och därmed skrev målmedvetet för en scen och för att rollerna skall gestaltas dvs inte bara läsas.

 

Jag hade tre målsättningar med självaste pjäsen :

1) Att den skall vara personlig men igenkännbar

2) Att humorn och det komiska skall återspegla något som Woody Allen kunde ha skrivit.

3) Att skådespelarna skulle få något att bita i.

 

Den sista punkten kom att bli den mest utmanande men också lärorikaste. Personligen tycker jag allt för sällan man ser en karaktär gestaltas inom den finlandssvenska teaterscenen. Att man lägger på en rolig hatt eller ett lösskägg och gör entré en gång i syfte att funktionera som ” Comic relief ” är inte samma sak som att porträttera en Karaktär som medverkar i hälften av Pjäsens scener och dessutom har komplicerade relationer till samtlig roller i pjäsen.

 

I Komedin om Felix Liv var det också en extra stor utmaning på grund av materialets personliga anknytning till mig, åldersfrågan ( skådespelerskan som gestaltade min mor är i verkligheten 30 år yngre än rollen ) samt pjäsen uppbyggnad och struktur som delvis eftersökte psykologisk realism men oc andra sidan bestod av massor med återblickar, magisk realism och annat som kämpade emot det.

 

Slutligen hittade vi en form och spelstil som jag själv åtminstone inte ser allt för ofta på finlandssvensk teaterfältet.

 

Men tillbaka till ordet karaktär, för det är något jag funderat en hel del på. Karaktär för mig är att man inte gör en roll på det sättet att man försöker gestalta eller skapa ett helgjutet rollporträtt inom pjäsen värld, där handling och tanke är logiskt och läsbart för åskådaren.

 

Nej. Karaktär är en definition på att man markerar ett visst beteendemönster ur ett kort tidsperspektiv eller händelseförlopp, att rollens handlings mönster egentligen illustreras och förtydligas för publiken men karaktären själv är inte medveten om det. Man kan se det som psykologisk clownteater utan den röda näsan. Överhuvudtaget tycker jag att en av scenens främsta funktioner är att våga vara ärlig på ett sätt vi mänskor inte har kapacitet till i arbetslivet eller i det sociala livet då vi skyddar oss själva för att inte bli sårade, utnyttjade, manipulerade etc. Vi håller uppe vårt garde, därför är det så frigörande att gå och se på lekfull naiv teater för vi blir upprymda av möjligheten att tänk om jag nu faktiskt skulle gå hem till min fru och säga vad jag tänker och tycker om henne etc. Väldigt få vågar dock göra det. Men om ens en föräldrar vågar avslöja en familjehemlighet till hon eller hans barn efter att ha sett min pjäs, har jag lyckats.

 

Att skriva karaktärs scener och repliker var det lättaste, njutfyllaste och mest kreativt givande för mig under skrivandet av ” Komedin om Felix Liv ”.

 

Avslutningsvis vill jag poängtera att min respekt och nyfikenhet för Dramaturgi och skrivandet överlag har ökat. Jag tror inte jag sagt…förlåt skrivit mitt sista ord på ett papper. Idéer för en uppföljare till Felix Liv ekar redan i mitt huvud.

En sak som jag nästa gång gör annorlunda och som jag visste jag borde ha vetat mera om i börja är och var : Struktur.

 

För mig som alltid haft det lätta att kasta mig in i improvisationer behöver jag strama regler för vad improvisationens syfte och mål är. Samma med skrivandet. Jag tror det är viktigt för mig att bestämma form först, åtminstone känns det så nu.

 

Det är en av de tydligaste insikterna och lärdomarna jag tar med mi från denna process.


Fabian Silén

 

På Kick off med REKO 5-7 september 2014

Posted by Reko on October 13, 2014 at 6:15 AM Comments comments (0)

Vilken glädje då beskedet om att jag får vara med och skriva pjäs i REKO-projektet kom på sommaren. För mig betyder det här sammanhang, kunskap, och framför allt att få göra en sådan här resa som att skriva en pjäs är, allena och tillsammans, under kunnig handledning och med roliga mänskor. Jag har inte just skrivit dramatik tidigare, vid sidan av amatörteater och en del mindre och för det mesta mer mer misslyckade allvarligare försök. Misslyckanden oroar mig inte så mycket i sig; att fara till skogs är en ofrånkomlig och ofta alldeles meningsfull ingrediens av allt eget, konstnärligt skapande – det gör ont i stunden, men man lär sig något. Det avgörande är sen ändå vad man gör med det man lär sig, på ett sätt som är kreativt. Jag har ägnat mig åt romanskrivande under de senaste tjugofem åren och i prosan känner jag ett slags frihet när det gäller form och uttryck och sånt: hur allt det där går ihop, är ihop, från början och hur det gäller att inom vissa på förhand uppställda ramar skriva sig in i den och det är för varje process en ny resa. För varje sak man gör har olika rörelse i sig, olika brännpunkter, och de kan inte tänkas fram, åtminstone inte för tidigt - då blir det ”teknik” och ”formspråk” och cleverness och sånt, alltså något alldeles för tidigt konstruerat vilket på ett effektivt sätt tar livet av det hela. Så på det viset är romanen för mig ett landskap där jag med alltmer tid som går, erfarenhet och försök&misstag kan röra mig med alla sinnen öppna – den där känslan av att kunna ”göra vad man vill” (som inte ska förväxlas med personlig hybris och konstnärsego och sånt och inte är det heller någon garant för att det blir bra) finns i ryggmärgen i alla fall på något sätt. När det gäller dramatik har det varit ungefär tvärtom: jag har känt formen (det där man lär sig om man läser mycket dramaturgi) som liksom nåt det i och för sig går att få ”korn” på, men när jag skrivit har jag tappat allt eget: all egen röst och ton och resultatet har varit pretentiöst osäket härmande - ett ”drama-som-liknar-drama”. Med ord. Ord ord ord. I och för sig gillar jag ord och tycker ibland teatermänskor är onödigt misstänksamma mot ord men inser nog vi har ett problem här, med mig.

Så min egen målsättning är att det här året försöka skriva den helaftonspjäs som jag vill göra utan att ge avkall på det vilda och konstiga med den för det är det som bultat i mig i många år av anledningar jag inte riktigt kan sätta ord på – vilket är en osäkerhet som brukar vara bra kraft att röra sig med. Skriva för att ta reda på varför man skriver just det här - ska inte heller förväxlas med ”privatproblematik” (att det skulle handla om något slags självterapi): det som bultar och dallrar mest i en är ofta det mest delbara. För det brukar, när man får korn på det, gälla de stora sakerna som handlar om varför man finns här, vart man är på väg, ja, hela frågan om att vara på väg överhuvudtaget: något är hela tiden också döende, i världen, i dig, i mig, medan man lever som om inget, vidare. Den pjäs jag vill skriva handlar om just såna saker: någotslags (just det, någotslags) död som är på gång i livet och sen dör man ju på riktigt... vilket också sker i pjäsen... och... ja, tja....

Och dessa funderingar kan man naturligtvis inte få ner i en femton ords beskrivning av vad man tänkt skriva som är det första vi sätts att göra under REKO-projektets otroligt fina och inspirerande Kick off i början av september, under ledning av Rebecca Gould och David Cottis Från Soho Theatre i London. Men – trots att det är svårt – så är det precis det jag vill försöka göra nu, inte hålla på och trilskas mot ”regler” bara för att det är motigt i stunden. Så under helgen gång – vi jobbar hela lördagen och söndagen – lyckas jag få ner min konkreta beskrivning med människor och händelseförlopp till trettio ord och till och med skriva en första scen som inte känns hopplös och småviktig när jag är hemma igen – i stället skriver jag omedelbart en massa scener till och vet tycker jag precis vilken research jag ska göra och vilken inte (att begrava sig i läsning och böcker när man är inne i en process brukar vara livsfarligt för mig: bästa sättet att tappa ton och riktning och fastna i detaljer).

Under helgen får vi alltså en rejäl dramaturgisk verktygslåda – scenbyggnad, vändpunkter, göra gestalter, olika slags ”plots”, enaktsdramats anatomi och treaktarens osv. Mycket bekant från förut, vilket i början gör mig lite spänd eftersom – som sagt, som sagt – att veta de här sakerna i huvudet för mig inte hjälpt ett dyft när det gäller att röra sig organiskt med dem i själva skrivandet... men småningom slappnar även jag av för övningarna är ”hands on”, konkreta och roliga - vissa funkar bättre och andra sämre men allt blir ändå verkligt först när man skriver... Och så har vi samtalen och diskussionerna med gruppen och REKO-ledarnas - Marina Meinander, Arn-Henrik Blomqvist, Harri Virtanen och Anna Norman Kölén - vinklar och perspektiv...Anna som talar mycket om just vikten av öppenhet för det sökande i processen och Harri Virtanen om andra sätt att förhålla sig till konstruktion... om att ta avstamp i ”the central image” (en central bild, scen, föreställning) till exempel. Mycket öppnande och inspirerande och en stor dramaturgisk uppenbarelse får jag också: om mittpunkten, det som är i mitten av en berättelse eller pjäs – något man känner mer än man kan sätta ord på – ingen vändpunkt, men någonting viktigt sker där. Vi läser Macbeth och kommer underfund med att pjäsens i mitten är strax efter att Macbeth ensam mördat sin bästa vän Banquo utan att på förhand ha smidit planer om detta ens med sin hustru. Därefter är Macbeth – inte helt och hållet – men lite, det har skett ett tilt: en annan. I våra (publikens) ögon, och - i sina egna. Det som tett sig som ett maktdrama om öde, ära förvandlas till något mera, existentiellt som handlar om hur långt en mänska kan driva sig och vad är det som driver henne egentligen, och, på något sätt kanske också, för vi tvingas identifiera oss med Macbeth, vad vet vi om oss själva egentligen? Kunde det vara jag? Så som Rebecca Gould formulerar det: fram till mittpunkten handlar en pjäs om det man tror den ska handla om, efter mittpunkten kommer vi till ”what it really is about” - vad den handlar om egentligen.

Ett stort och innerligt tack till Rebecca Gould och David Cottis och handledarna och gruppen för två intensiva och mycket roliga dagar!

 

Monika Fagerholm


Rss_feed